Sten i skon

Plötsligt orkar man ingenting, vill ingenting.
Jo, förresten, ligga under en varm filt och läsa lättsamma romaner. Man stickar en socka men orkar inte göra den andra. Planterar lite blommor i balkonglådan och ser dem växa, gläds åt färgerna och vattnar ibland.

Man undrar vart all energi tagit vägen. Letar efter läckan men hittar inget riktigt hål. Man har det bra och trivs med livet. Det rullar på och oftast är det skratt och glam och man känner sig nöjd och glad. Det går bra på jobbet och man fördjupar dina relationer, man har en bostad man trivs i och ekonomin ser bra ut. Men ibland känner man en liten, liten sten i skon som snabbt försvinner igen. När man försöker skaka ut stenen så har den gömt sig och man tror att den är borta. Man fortsätter som vanligt men ibland är den där och skaver.

Det luriga med den här sortens stenar är att de kan skapa andra problem i ens liv. Värk och skoskav, ovilja att gå promenader. Att gå över huvud taget. Man ligger i soffan med filten och läser romaner. Foten mår bättre och man traskar ut igen för att upptäcka att det är hål i skon där vattnet läcker in och att fler stenar samlats mellan sulorna. Man försöker kompensera med roliga aktiviteter utan skor men förr eller senare måste man ta itu med den där stenen som nu blivit ett helt grustag där på hallmattan.

När man väl hämtat dammsugaren och ska påbörja städningen så upptäcker man en sandig öken som sakta invaderar, inte bara hallen, utan snart också badrummet och köket. Man står i någon sorts kvicksand och då är det dags att ringa efter en grävmaskin och en lastbil. Eller två. Så man blir av med all skit.

Trots att man älskat de där skorna så finns det ingen räddning för dem, de är helt förstörda.

Ibland finns det ingen återvändo.

Nu har jag rotat fram ett par andra, hela, skor ur mina gömmor. De tar ett tag att gå in, men äntligen är jag på väg mot nya mål.