Att bli en görare

Jag är en tänkare.

En som tänker
och funderar
och reflekterar
och grubblar
och överväger
och tänker ett varv till.

Då är det klurigt att bli en görare.

Att bli en sån som gör saker.
En som bara kastar sig ut och gör
på en gång
ibland oreflekterat
och löser saker på vägen.
En som bara gör
utan att grubbla och tänka på alla aspekter av görandet
innan man börjar.

Jag tror att det som skrämmer mig med görandet är att så länge jag bara har allt jag vill göra i mitt huvud, så fungerar min plan utmärkt och allt går friktionsfritt. Men när jag börjar göra i verkligheten, och inte bara i fantasin, så kan jag stöta på oväntade problem som inte fanns med i huvudets tankevindlingar.

Om man möts av för mycket motstånd precis i början av görandet så är det lätt att man tappar sugen. Om jag tex kan sjunga fantastiskt inne i huvudet men när jag testar att sjunga lite i verkligheten och möts av höjda ögonbryn, taskiga kommentarer och folk som håller för öronen, så tappar jag lätt lusten att fortsätta. Logiskt. Men jobbigt för självkänslan och skadligt för hela skaparlusten.

Men om jag får den allra minsta lilla uppmuntran, om så bara från mig själv, så vågar jag testa att göra mer.
Och mer.
Och mer.

Naturligtvis kan alla de där hindren som finns i verkligheten, men inte i fantasin, ställa till det för en. Man måste anpassa sitt görande till faktiska omständigheter och då kan man behöva tänka nytt för att kunna göra nytt.

Som allt annat kräver även görande att man övar.
Göra lite nu.
Göra lite sen.
Göra lite mer.
Göra lite fler.
Göra om.
Göra nytt.
Göra nåt.
Bara göra.

Jag övar mig. Lite i taget.

Det finns för många idéer som aldrig blir gjorda.
Så börja göra det där du brinner för.
Tänk en liten vända
och sen
gör.