Att nån kan se utifrån när man själv är mitt i processen. Man kan få bekräftat att man har hittat en bra väg, att kartan stämmer och att målet kanske är närmare än man tror. En vän som kan ge bra feedback och lyfta sånt man tänkt på men kanske stoppat i fickan under vandringen. Som får en att plocka fram de där guldkornen och bearbeta dem, så de bildar ramen för hela föreställningen, får scenerna att svänga tillsammans och skapar en tråd som glimmar.
Ett ödmjukt tack. Till en vän som ser nya saker och som anar att det finns en kanin i det skimrande gräset.
Lämna ett svar