Nu är det slut

Ja. Så är det.

Föreställningarna är slut.

Produktionen är slut.

Vi har samlat ihop kostym och rekvisita, städat logerna och scenen, lämnat tillbaka nyckeln.

Det är alltid lite vemodigt att lämna sammanhanget och den speciella stämning som är i en produktion.

Jag är helt slut.

Men det finns en ny sorts glöd och en vilja att göra igen.

För ni vet. Vi kunde flyga. Vi var inte rädda.

För mig har det här projektet varit lite som när man står och ska ta sitt första dopp i havet på våren.

Man tvekar att hoppa i vattnet för man vet att det är kallt,
men inte hur kallt.
Man doppar en tå,
man huttrar,
man börjar klättra i från stegen
men ångrar sig och klättrar upp igen,
man tar fram handduken, 
man tvekar.
Vännerna hejar på,
och man bestämmer sig.
Man springer över bryggans nötta plankor,
man skjuter ifrån
och svävar en liten stund…
PLASK!!
Svinkallt! 
Man tar några simtag för att nå ytan, frustar och drar häftigt efter andan.
Man vinkar till kompisarna och simmar mot bryggan.
Skakig klättrar man upp på stegen.
Någon räcker fram en handduk.
Man sveper in sig och det droppar iskallt från håret.
Man står där en stund och låter värmen sprida sig i kroppen.
Men sen händer nåt
och man slänger handduken
och springer,
för att hoppa i igen.