Möte är inte så tråkigt som man kan tro.

Att gå på möte med medeltidsveckans arrangörer och alla de andra artisterna är en upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig när jag klättrar nerför stentrappan till källarvalven, men snart hör jag glada röster. De flesta känner varandra sen tidigare. Bara jag är helt ny. Några giganter skrattar och ryggdunkar varandra. Brottstycken av samtal virvlar förbi. En har tvinnat sin mustasch, en annan har flätat sitt skägg. Någon har en gycklarmössa med bjällror som plingar glatt.

Vi sätter oss på bänkarna med fårskinnsfällar och pratar om hur veckan har varit i stort och smått.

Mycket är nytt för mig och jag försöker få med mig så mycket som möjligt av det som sägs. Snart trollas det fram lite tilltugg och samtalen kommer igång ordentligt kring borden.  

Vi får höra om arrangörernas visioner inför nästa år. Någon jonglerar fram lite nya idéer. En annan inflikar en akrobatisk tankevurpa och skratten avlöser varandra. Det är högt i tak i de gamla låga källarvalven. Med brinnande iver läggs förslag fram som lyser upp hela rummet och får det att gnistra. Värmen och engagemanget känns, trots stenmurarnas kyla. Någon har klättrat högt upp bland tankarnas tinnar och torn och spanar flera år framåt.

När jag lämnar sällskapet svävar jag uppför trappan på den glädje som jag förstått är drivkraften för hela veckan. En sak är säker. De älskar verkligen sin Medeltidsvecka.