Vissa scener får ett eget liv och drar iväg åt ett eget håll. Då gäller det att hålla i sig och hänga med till helt oväntade ställen där skrattet bubblar och tårarna rinner och klumpen i magen löses upp till kittlande fjärilar.
Scenerna börjar haka i varandra lite smått, som pusselbitar. De vill hitta sina kompisar. I helgen ska jag ta och pussla ordentligt, leta fram fler bitar ut lådan och foga till de jag har. Se om det finns en ram som passar och…
Om jag är klar sen? Nä, inte riktigt, men på väg mot klarhet, och på vägen kan vad som helst hända.
Lämna ett svar